En präst jag träffade för några veckor sedan sa att inget händer
en om man inte lägger sin näsa i blöt. ”Jag sköter mitt och stör ingen och har
därför inget att oroa mig för.” Hundratusen personer demonstrerar i Mexico City på årsdagen
av försvinnandet av de 43 studenterna i Ayotzinapa i delstaten Guerrero. Ungefär åttio mil därifrån är jag, i Colima. Ett par mil
från Stilla havs-kusten förbereder man Bombas de semillas i en park i
systerstaden Villa de Álvarez. Jordbollar med en böna, ett majskorn och två
chilifrön, sammanlagt 47 stycken. De 43 försvunna, de tre som sköts av polisen
under kvällen, och den person som sedan dess ligger i koma. De 43 har likt fröer växt att bli en symbol för motstånd, och
bärare av indignationen mot den straffrihet som råder kring de åtskilliga tiotusentals
försvinnanden i landet och en ofta korrumperad politisk makt. Runt hundrafemtio personer är det
som tillslut som går halvmilen till stadens centrum. Och där går också jag,
lite som en blandning av idiot och demonstrationsturist solidariserar jag, fattar
lite grann. Jag tänker på prästens ord, att
kräva sina rättigheter och motsätta sig korruptionens ekonomi likställs med att
lägga sin näsa i blöt. I fallet med de 43 verkar i alla fall kampen inte
tystnat under året som har gått. Då försöken, att med olika officiella
förklaringar lägga locket på, har misslyckats gång efter annan.